Fjällfiske från islandshäst – ett annorlunda äventyr

Vem har inte önskat hjälp med fjällpackningen när stegen känns tunga och vägen lång till drömvattnet? I fjällvärlden finns idag på några platser möjlighet att rida Islandshäst och bli guidad till fina fiskevatten. Kanske kan man också genom att rida kombinera olika familjeintressen.
Klockan är åtta på morgonen, hästarna är sadlade och efter en kort ridlektion ger vi oss av i lugnt tempo in i fjällbjörkskogen vid lågfjällskanten. Under oss kan vi höra hovarna smacka dovt när de lyfts ur myren. Runt oss lyser hjortronen gulröda och på sina ställen växer de tätt som i mattor. Doften från morgonens regnskur och myrens vatten blandas med blåhakens idoga varningsläte, man känner sig lycklig.
Framför oss ligger en tre dagars fisketur på islandshäst till fiskevatten vid norska gränsen. Vi befinner oss i det nordligaste hörnet av jämtlandsfjällen, vid byarna Jormvattnet och Stora Blåsjön. Tillsammans med min vän Janne och hästguiden Mathias ska vi på islandshästarna Garpur, Fannar och Yrsa försöka fånga fjälltjärnarnas vackra öringar. Vädret denna sommar har varit kyligt och regnigt, kläckningarna har varit sparsamma och dagarna har varit få då man sett rödingstimmen vaka i sjöarna i jakt på insekter. Denna morgon tillhör dock en av de varmaste, även om solen lyser med sin frånvaro.
Efter ett par km når vi lite högre fjällterräng och ljungpiparen hälsar oss välkommen med sitt ödsliga pipande. Här uppe tar dvärgbjörkskogen och videbuskarna vid och på hårdbackarna växer kråkbär tillsammans med allsköns örter i de mest varierande färger och dofter. Någon km bort ser vi kullarna där den första tjärnen vi skall fiska vid ligger.
Fjälltjärnen vilar som i en gryta. Även om det blåser lite kan man finna att vattnet ligger alldeles stilla på en del platser, det är där öringarna brukar visa sig. Man måste vara försiktig när man närmar sig vattnet, här finns inga buskar eller vegetation att gömma sig bakom och det innebär att man måste fiska på knä en bit från strandkanten.
Vi rundar tjärnens norra spets på behörigt avstånd och stannar vid en av kullarna. Här är det gott om grönt gräs som hästarna kan beta av. Själva sätter vi oss ibland riset och börjar genast tackla våra spön. Mathias tar hand om hästarna och ser till att de har det bra.
Det blåser en del och vi kan ännu inte se några vak. T o m i de annars så lugna vikarna kan man se vågor. Janne bestämmer sig att pröva en udde rakt nedanför oss, medan jag går till viken vid södersidan.
Efter en stunds fiskande utan resultat ser jag Mathias vinka och peka vilt mot en vik till vänster om oss. Mathias som sitter lite högt har sett öringen visa sig- och mycket riktigt, viken ligger också lugn i förhållande till övriga tjärnen. Vi har hittills bara sett några få kläckningar men jag bestämmer mig ändå att pröva lyckan med en liten streaking caddy krok 16.
Just som jag knyter på den lilla nattsländeimitationen ser jag en öring som stiger och tar något på ytan. Jag hukar mig och tar några kliv, så att jag någorlunda bekvämt kan ställa mig på knä ett par meter från vattnet. Torrflugan bildar en försiktig ring på den blanka vattenytan. Ett par snabba intag och flugan hinner knappt stanna förens öringen glupskt sväljer den. Efter några snabba rusningar vilar den prickiga skönheten i håvnätet, en vacker stadig fjällöring från denna vackra fjällsjö.
När jag vänder mig om ser jag min häst Garpur stå alldeles bakom mig och beta av det frodiga gräset som växer intill tjärnen. Mathias och Janne har kommit ner med hästarna för beskåda fisken och vi bestämmer oss för att behålla den för att äta till kvällen.
Efter lite varmt thé och några smörgåsar sitter vi åter på hästarna. Vi har ännu en bit kvar att rida innan vi når vårt mål för dagen. När vi rider över kullarna vid tjärnen kan vi se de norsksvenska fjällen som håller sjön Silesjaure i sitt sköte. I norr det flakt sluttande Brakkfjället och i söder det branta Jormlifjället och som en kuliss likt en uthuggen grå skulptur ståtar det norska fjällmassivet Joma.
Hästarna håller ett lugnt tempo och det är fantastiskt vad man hinner njuta av omgivningarna när man själv slipper bana väg.
Hästarna håller ett lugnt tempo och det är fantastiskt vad man hinner njuta av omgivningarna. Dessutom tar vi oss fram genom terräng där jag inte skulle vilja gå själv. Att passera genom videsnår är nu en lätt match.
En islandshäst är förhållandevis liten men oerhört kraftfull och uthållig och bär en person med packning utan problem. Deras lugna temperament och avspända hållning gör att jag känner mig trygg även om jag inte alls är van vid hästar. Hästarna lyder minsta kommando och jag är förbluffad över hur bra det går.
Trots att Mathias endast är 19 år har han guidat turister på häst de senaste fem åren. Han är lugn och inger förtroende vilket känns bra för oss ovana ryttare. Jag märker också att hans vägval genom fjällandskapet motsvarar vad vi kan klara av med hästarna.
På kullen ovanför den sista bäcken stannar vi och blickar ut över sjön. Nere vid första viken ligger kåtan där vi skall tillbringa natten. Mathias sadlar av hästarna och ser till att allt är bra med dem. Vi tänder brasan så att vi kan laga lite mat till våra hungriga magar.
Mot kvällen börjar vinden mojna och vid 20-tiden ligger sjön alldeles stilla och blank. Här och där kan vi se ringar efter vakande fisk, då och då plaskar det till ordentligt mitt ute på sjön när storöringarna slukar insekter på vattenytan. Vi har varit här förr och vet att sjön håller både mycket grov öring och röding. Till slut kommer den efterlängtade skymningen och snart kan vi se fina vak inom kasthåll, det dröjer inte förrän jag kan höra Jannes röst: Jag har den! Av plasken att döma är det en fin fisk och när jag kommer ner till Janne ser jag hans spö buga rejält och rullen knarrar skönt när öringen rusar, tillslut hamnar den i håvnätet och i ljuset från våra pannlampor blänker öringen med sina leopardliknande fläckar.
Den kvällen skulle vi få äran att lyfta på flera fina öringar som åter fick komma tillbaks till sin hemvist. Senare inne i Kåtans dunkel kastar elden skuggor mot väggarna när vi somnar gott med smaken av nygrillad öring.
Morgonen därpå har vädret lättat betydligt och genom kåtans rököppning lyser en klarblå himmel. Frukosten intar vi vid eldstaden utanför kåtan ackompanjerade av ännu en av de talrika ljungpiparna. Denna dag skall vi rida mot slutmålet för vår fiskeresa, Linnvattsdalen.
Vi har ett par mil att rida, så när hästarna r packade, beger vi oss iväg. Ritten går genom ett varierat fjällandskap, genom dalgångar och på fjällsidor, över myrar och bäckar.Det slår mig vilken fantastisk avkoppling detta är, vardagstankarna på jobb och annat är som bortblåsta, det enda som existerar är min häst och landskapet runt omkring mig.
Då och då lättar någon ripflock och de vackert brunspräckliga fåglarna kastar kacklande framför oss, och de rufsiga ungfåglarna har ännu några veckor kvar innan de blir riktigt snabba i vingarna. Ungefär halvvägs stannar vi vid en av de otaliga bäckarna för att äta lunch. Min kompis Janne kan inte motstå att pröva lite mete med flugspö i bäcken och fångar flera små piga öringar som naturligtvis får gå tillbaka.
Vår sista del av färden till Linnvattsdalen går över myrmark, Mathias leder oss i kringelkrokar runt de blötaste myrhålen och det märks att hästarna får kämpa lite extra när hovarna sjunker ner i myren. Vi passerar vägen som går in i Norge från Blåsjön och efter en brant stigning är vi åter uppe på fjället. Från fjällkanten ser vi Linnvattsdalen där ett tjugotal fjälltjärnar glimrar mellan de krokiga björkarna. Mellan tjärnarna rinner små jokkar och här och där bryts det blå vattnet av det vita skummet från små nackar och vattenfall.
Tidigare har vi fiskat vid Jorms fiskecamps och länsstyrelsens sjöar, men nu kommer vi till Blåsjöns fjällcamps vatten.
Solen skiner och stugtjärnen ligger som en spegel, då och då bryts ytan av öringvak jagande de nattsländor som springer fram och lägger ägg på vattenytan.
Här finns gott om öring, så många att det inte brukar ta lång tid innan den första fisken är uppe och tar flugan. Storleken är dock liten och problem uppstår ibland när man kastar på större fisk och de små allt som oftast hinner före. Tjärnarna runt omkring stugtjärnen är dock lite annorlunda, flera håller riktigt fin fisk. Mathias tar åter hand om hästarna medans vi tacklar våra spön.
Vi går upp och börjar vårt fiske i en av tjärnarna norr om stugan, men förutom några vak av småfisk ligger tjärnen blank.Här finns gott om skydd, de krokiga björkarna och videbuskarna är talrika. Utanför en stor sten är vattnet djupare , försiktigt lägger jag ut linan med min lilla nymf. Precis som den bryter vattenytan ser jag ett fint vak inom kasthåll, men jag hinner aldrig kasta. När jag hämtar hem linan för ett nytt kast på den vakande fisken hugger det. I en vild rusning går fisken rakt ut i tjärnen, tar sats, gör ett luftsprång och i och med att den landar i vattnet lossnar den från min fluga. Fighten är över och man kan inget annat än lyfta på hatten och säga: Till nästa gång…
Anders Heimdahl