En vanlig dag i renhägnet med Sture Åhréns hjord

BACKE (SGT) Det pågår generationsskifte i renhägnet. Sture Åhrén försöker bli pensionär på heltid, men det är svårt. I snart mer än fyrtio år har han verkat som företagare med renskötsel. I Härbergsdalen finns ursprunget till hans sameby, Ohredahke.
– Jag är född och har växt upp i en åttkantig kåta. Just nu finns en del av den i ett hägn mellan Backe och Rossön. Vi har ett avtal med SCA sedan många år, berättar Sture.
Varje dag lastar han bilen med säckar med lav och far till hägnet för att utfodra renarna.
Ytterligare en flock som inte går i ett hägn finns söderut i Graninge. Den har han tillsammans med ett brorsbarn.
– Han kan ibland vara borta i flera veckor och då tar jag vid, berättar hans fru Ingegärd Åhrén, som blivit inskolad i renskötseln av sin man.
– Jag blev som ung spådd att jag skulle gifta mig med en lapp, skrattar hon.
– Och så blev det.
Lapp eller same?
– Det spelar ingen roll, det beror på hur ordet används, tycker Sture.
– Det finns tre jävlar. Bonnjävel, finnjävel och lappjävel. Det lärde mig en finsk kvinna en gång.
Jodå. Jag har sett rasismen i vitögat. När jag började skolan och åkte bussen till elevhemmet 52 mil hemifrån stod svenska barn och väntade på samebarnen för att ge oss stryk. Precis som i filmen Sameblod. Det har hänt i vuxen ålder också. Det beror helt och hållet på hur vuxna uppfostrar sina barn. Men jag tar emot och går. Okunskapen om samer är jättestor. Men Backe med omnejd är samevänliga byar, säger Sture.
– Min far gav mig två stora frågor: Skogsbruk eller rovdjur? Jag anser att skogsbruket är den stora frågan. Utan mark går det ju inte att bedriva renskötsel. Nutidens stora skogsmaskiner tar allt i sin väg, och då försvinner också skägglaven. När det var dåligt bete var det laven som höll renen vid liv. Vi anpassar antalet renar så att det inte blir överbetat, men rovdjursstammarna anpassas inte. Det finns inget tak för hur många vargar, björnar, lo eller järv som ska finnas, bara hur många det minst ska vara. Sömnen kan vara dålig ibland. Det finns många hot. Renar är som en aktie, det går upp och det går ner, förklarar företagaren Sture Åhrén.
– Som företagare har man alltid en orolig nervknut.
Han har installerat den senaste övervakningstekniken i sin surfplatta, och har försett sina betesrenar med halsband som ger en signal till varje rörelse där de befinner sig utom räckhåll i Graninge.
Den dagliga utfodringen i Backeområdet är ett resultat av Tjernobylolyckan när radioaktiviteten som föll över området. En stor silo med foder ser till att det finns föda.
– Förra vintern var för jäklig med all snö. I år är det bättre. Till våren fraktar vi renarna till fjälls igen, men förr i tiden gick vi med dem hit. Jag har hoppat över en generation och nu är det barnbarnen som gäller. De brukar följa med till rengärdet för att lära sig. Både Tycko och Ella-Paulina har sina egna renar, avslutar Sture Åhrén med tillförsikt.
Och så tillägger han med ett skratt:
– Vet du, jag har ingen tid, ingen klocka. Jag går efter när tevattnet kallnat.
Men, trots det är han en modern renägande företagare! Än så länge.
Text och foto: Inger Kraft Etzler