Björnspaning i vildmark ger bra bild av livet i skogen

LESJÖN/ROSSÖN (SGT) – Björnar är ganska ofarliga. En hona med ungar får man se upp med, annars inte, men en hona med ungar nästan går aldrig på åtel, säger Steinar Mårtensson, just på väg ut med en björnspanare till ett av sina gömslen.
– Det har hänt att jag har fått hämta hem folk från gömslet. De törs inte gå därifrån. Här, där stigen börjar, råder det absolut tystnad. Mänskligt tal skrämmer bort björnarna, säger Steinar som lägger ute litegrann åtel varje dag.
– I natt ska han få se björn, säger Steinar och kommenterar sin israeliske vän, fotografen Assaf Gavra från Tel Aviv.
– Vi går bokstavligen i björnens spår. Ibland kan jag vara lite rädd, säger Assaf.
– Jag tycker om det naturliga livet här. Vi talar om himmel och helvete – det här är en sorts himmel!
– Det är så många som är blinda för den här delen av Sverige. När jag åker bilen från Arlanda och hit upp så undrar jag varför inte alla, alla åker hit. Jag är lycklig över att ha hittat hit! Det berör mig känslomässigt att se en björn. Den är farlig, det är ett gap mellan dig och björnen. Vi kan inte leva ihop. Björnen kan vara vår predator även om vi har flygplan och avancerad teknik, säger Assaf och hänvisar till en liten dikt av barnboksförfattaren Dr Seuss (fritt översatt):
”Om du vill fånga ett djur som du inte träffar på varje dag,
då måste du ta dig till platser utom synhåll,
då måste du ta dig till ställen dit ingen annan hittar,
då måste du frysa och du måste också bli lite blöt.”
Assaf bär syn för sägen. Han är utrustad inte bara med avancerad kamerautrustning utan också med skydd mot mygg och väta. Gömslet ligger vid en myr, mitt i ett urskogsreservat. Hans stora kamera får stanna vid campen, den låter för mycket.
– Jag brukar inte sova, men jag har med mig en rörelsesensor som säger till om det är ett djur i rörelse. Jag brukar ha ett ägg, två mackor med ost, ett äpple, en tomtat, en banan och en halv gurka. Vi går ut vid fyratiden på eftermiddagen, Steinar lägger ut åtel och far tillbaka. Jag är i gömslet till niotiden nästa dag och då brukar jag åka iväg för att fotografera rödräv, berättar Assaf.
Han säger inte ”hälsa på min räv”, men det är uppenbart att han fått en alldeles särskild kompis som känner igen sin fotograf från Israel. Assaf kommer nära sin räv som han sett sedan den var valp.
Björnar och andra djur i Assaf Gavras expeditioner har han fotograferat också i traktens andra fotogömsle hos Sunnansjögårdens Photohides. En del bilder finns publicerade i National Geographic, vilket skvallrar om hög kvalité.
– Jag har också varit i gömslen som liknar McDonalds, helt tillrättalagt för turister. Där är det bara inkomsten som räknas. Jag letar efter ställen där det finns vatten, träd och orörd natur. Nu är jag lycklig över att ha hittat hit. Det är en magisk plats. Kanske finns det också ett hus för mig i framtiden.
– Nu har jag varit här i två veckor. Det var lite chockartat i början när jag inte var van vid att vara ensam. I Tel Aviv går det inte att vara för sig själv, det är folk överallt runt omkring en. Jag är här för tredje året, och nästa år tänkte jag ta med mig en grupp fotografer från Israel, säger Assaf Gavra.
– Det finns människor som kommer hit och som undrar varför det inte är fullt med båtar på sjön,
De är vana vid mycket folk och trängsel. Ovanan vid tystnaden märktes en gång när jag hade en grupp som jag tog till gömslet och de började packa upp porslin och bestick. Det skramlade och skrällde, och jag fick säga till att de måste vara tysta. Det är ju faktiskt lite häftigt att kunna få se en björn på nära håll. I år har ju folk sett björn överallt, men jag tycker att det är sig likt för oss. Det har alltid funnits björn, säger Steinar Mårtensson.
Tystnaden talar. Viltspaningen har börjat.
– Om man gör något fel, då sticker björnarna, tillägger viltspanaren och fotografen Assaf Gavra. I år har han tillbringat 60 timmar i gömslen.
Inger Kraft Etzler, text och foto
Assaf Gavra, foto