Herdehundar ska vakta får i Älghallen

ÄLGHALLEN/STRÖMSUND (SGT) Några mil utanför Strömsund börjar Björnvägen och så småningom hamnar man i Älghallen. Namnen vittnar om rik förekomst av vilt. Här bor två stora, vita unghundar som ska lära sig vakta husbonden Mårten Säflunds får.
Han berättar om björn, järv och mård, att det var lönlöst med kraftigt elstängsel, som försvinner när det är snö och som innebär en massa jobb att återställa. Boskapsvaktande hundar var den bästa lösningen ihop med enklare stängsel.
– Vi sökte bidrag för viltavvisande stängsel, och vi fick mycket pengar, men vi lämnade tillbaka det, berättar Mårten Säflund.
Älghallens Maremmano Abruzzerhundar är sex månader gamla, redan stora, med vit, mjuk päls. Två glada hundar som bor tätt ihop tillsammans med fåren. Lammen hoppar omkring och det kan bli hårda tag om Pia och Renzo släpps ut bland fåren innan lammen blivit större, utomhus är det fritt fram för de lekfulla hundarna. Att klappa dem får endast ske inne i fårhuset – det här är inte sällskapshundar. Maremmahundar är avlade till att älska får.
Tio tackor, många lamm och en bagge finns i hägnet och med en förhoppning om att det ska bli flera tackor när lamningstiden är över.
– När jag var liten träffade jag på en gigantiskt stor, vit hund. Jag var med mina föräldrar på ett ställe utanför Rom. Pappa tog upp en sten om den skulle vara aggressiv, den hunden lekte jag med en hel dag. Där tror jag att tanken föddes att vi skulle ha Maremmahundar här för att vakta.
Det finns inte så många uppfödare i Sverige, men vi hittade en kennel i Finland. Allt var klart för att hämta hundarna, men så gick det inte på grund av pandemin. Men den finska uppfödaren åkte till Haparanda, gjorde ett covidtest och kunde åka över gränsen och vi sågs vid Ikea, skrattar Mårten.
– När jag lämnade företaget som jag startat – jag arbetade med systemutveckling och programmering – så ville jag ha en gård. Oklart var, så min fru och jag åkte många mil i hela Norrland, och när vi kom till Älghallen och den här gården blev jag helt såld. Sedan ett par år bor vi här, men min fru har sitt arbete som civilingenjör i Stockholm. Pandemin gör att hon jobbar härifrån sedan ett år. Vi har inga rötter här, men jag har alltid varit fäst vid Norrland. För 20 år sedan drev vi hotell i Kall. I tio år bodde vi också i Frankrike, där barnen växte upp. Vi har haft får tidigare på vårt torp i Roslagen. Det är något enkelt och sympatiskt med får. Nu har vi en chans att bli självförsörjande också när jag har skaffat fjällkor, säger Mårten.
– Gården är på 30 hektar och cirka 10 hektar är åkermark. En del ska återställas och jag ska försöka ta tillbaka den gamla betesmarken. Jag är inte alls främmande för att bo i glesbygden, men det är en sak att tycka det är okej och en annan att faktiskt göra det. Det jag har upptäckt är att det är så mycket fysiskt arbete, det är ett tungt jobb. Jag har stor respekt för människor på landet, säger Mårten Säflund.
Boskapshundar, får och fjällkor – kan det bli bättre än i Älghallen?
Text och foto: Inger Kraft Etzler