Ett halvsekel av magi och fantasi när den älskade svenska filmen Dunderklumpen nu firar sitt 50-årsjubileum.
Detta unika verk, som kombinerar animation och spelfilm på ett sätt som få andra, har blivit en odödlig del av svensk filmhistoria. Filmen, som bygger på en bok av den legendariske Beppe Wolgers och animerades av mästaren Per Åhlin, är en äventyrsfylld saga fylld med både vemod och humor. Dess banbrytande blandning av olika genrer och dess förmåga att tala till både barn och vuxna gör den till en av de mest älskade barnfilmsklassikerna i Sverige.
Jag träffar dottern till Beppe Wolgers, Camilla Wolgers, på Bränngården på Öhn, där de första scenerna i filmen spelades in. Jag ber Camilla berätta lite om sin pappa och om sagan ” Dunderklumpen”.
Han är en ensam figur Dunderklumpen -han bor i en avlägsen del av Jämtlandsfjällen, och det är härifrån resan börjar. En midsommarkväll, när ensamheten känns som allra mest påtaglig, bestämmer sig Dunderklumpen för att ge sig ut på jakt efter nya vänner. Det är en resa som inte bara ska förändra hans eget liv, utan även påverka de människor och varelser han möter på vägen. På ön Öhn i Ströms Vattudal finner Dunderklumpen sin första kontakt med omvärlden genom Jens lillasyster Camillas dockor och mjuka djur.
Med ett magiskt andetag blåser han liv i Pellegnillot, Lejonel, Dockan och En-Dum-En. Tillsammans med sina nya vänner och en mystisk skattkista ger sig Dunderklumpen ut på ett äventyr som blir till en midsommarnatt full av under och mystik.
Det dröjer inte länge innan Jens, vars dockor plötsligt fått liv, hör deras rop och bestämmer sig för att följa efter Dunderklumpen. Jens tillsammans med sin killing tar med sig sin pappa, Beppe Wolgers själv, på denna jakt.
-Ha ha ha, skrattar Camilla, det var då jag låg och sov, ovetandes om vad som hände.
-Minns ni det från filmen?
Tillsammans navigerar de genom Jämtlandsfjällens förtrollande landskap, där verklighet och saga flyter samman på ett sätt som bara kan upplevas under en magisk midsommarnatt. På deras väg stöter de på en mängd färgstarka karaktärer: Blomhåret, som har förmågan att prata med ett vattenfall , Jätten Jorm som älskar att bada, den missförstådde Enöga, den fattiga men kloka Elvira Fattigan och den ständigt surrande Skånska Humlan.
-Vet du vad, säger Camilla, det är jag som är förebilden till dockan.
Dockan är jag som en trotsig 3-åring som önskar glass mitt i de djupa jämtländska skogarna.
Jag brukade dra ut min pyjamasärm för att mys sniffa på den, jag liksom luktade och snusade på tyget.Det var när jag var trött och behövde lite tröst.
Tillsammans vandrar vi runt på Bränngården, Camilla berättar historier om hur det var att växa upp med mamma Kerstin och pappa Beppe. Hon berättar om hur sagan om Dunderklumpen växte fram.
-Grunden, säger Camilla, till historien om Dunderklumpen har sitt ursprung från en bok som utgavs 1969 och heter ”Förtrollningar” som pappa skrev. I den boken finns en del av figurerna med som också finns i Dunderklumpen. Bla Blomhåret, Enöga och Elvira Fattigan.
Jag frågar Camilla, -Hur känns det nu att Dunderklumpen fyller 50-år?
Camilla svarar, – Ja det är ju märkvärdigt på något sätt.
Tänk att filmen fortfarande har en sådan stor betydelse.
Jag tror att det har att göra med just filmens budskap och att den har ett så lugnt tempo rakt igenom.
Kanske till skillnad från dagens filmer som har en betydligt snabbare fart.
-Sen tänker jag att när filmen kom ut så var den så unik i sitt slag, det var ju första gången man blandade animerade teckningar och rörlig bild i samma film.
Personligheterna gör nog också sitt till, alla har sin egen karaktär och besitter en sådan unik charm. De är väldigt direkta i sitt uttryck.
-Kommer det att bli något slags firande i år? Frågar jag vidare.
-Ja men absolut, vi i familjen har planer och funderar på lite olika saker. Men fira det ska vi så klart. Dunderklumpen har ju sin officiella födelsedag den 26 september i år.
Det var då som filmen hade premiär.
-Vi har redan nu fått flera förfrågningar om att ha en kommande utställning, men vi har inte tagit några beslut än.
-Det är också roligt att en del skolor har hört av sig och jobbar just med temat Dunderklumpen.
På Strömsunds turistinformation träffade jag Annika Baudin som visar upp de fina souvenirer man kan köpa där, Annika berättade också att det kommer att komma tre nya produkter nu till försäljning. Ännu är det lite hemligt om vad det är.
Så vi får med spänning vänta och se.
I övrigt så kommer det att bli firande av Dunderklumpen även inom kommunen, men än är inget riktigt spikat. Annika säger att man skall hålla koll via kommunens hemsida och sociala medier om hur och vart firandet skall ske.
Jag lämnar Camilla på Bränngården ute på Öhn i Strömsund. Med mig har jag en fantastisk känsla av lycka över vad jag fått vara med om. Camilla som jag också får kalla min vän har delat med sig lite av en kulturhistoria som få fått höra. Hon har berättat och tagit mig med in i ett historieberättande där jag på något sätt fått möta karaktärerna i Dunderklumpen på ett annat plan än i filmen. Ta bara som ett exempel En-Dum-En, undra om någon vet vart just han fick sitt namn ifrån? Den lilla kaninen i filmen.
Jag minns Camilla hur hon berättade att när de var små och hade gjort något pinsamt så ville de inte själva ta på sig skulden alla gånger. När de skulle berätta vad de gjort så sa de alltid, -Det var ”en dum en som gjorde si”, eller ”det var en dum en som gjorde så”. Jag ler åt allt då jag sitter i bilen på väg hem till min hörna av Öhnvägen och ser fram emot nästa gång vi träffas, Camilla och jag.
En härlig konstnärssjäl med hjärtat på rätta stället. Nästa gång vi ses så har hon lovat att jag ska få träffa min barndomsidol, Sigrid på pottan. Det är bara det att Camilla måste upp på en vind och leta bland alla lådor hon har med nedpackat material från sin far Beppe Wolgers.
Text & foto: Maria Halvarsson
