Junselevallen, Vallen eller Våll’n är en gammal by, som är känd både för den fina naturen och alla arrangemang som Vallens Byalag anordnat. Den grå novemberdagen lystes upp när det var dags att fira byalagets 50-årsjubileum.
Ingen vet hur länge det bott människor där. Byn ligger vid Betarsjöns nordvästra strand och med de närliggande byarna Vallnäset, Hällberget och Tågsjötorp bor där drygt 60 personer.
– Jag minns när byalaget bildades! Nu har jag varit ordförande i fjorton år, berättar Ingegerd Granquist.
Hon har fullt med berättelser om Vallen, om nyinflyttade, om alla kända personer som bott och verkat i byn. Föreningshuset Vallencia är välkänt för sina tillställningar med musik, föredrag, fester och samvaro.
– Tänk bara häromåret när det var veteranbilsrally i Junsele. Det kom en lång karavan med raggare som kom hit upp för att fika. Det var jätteroligt, säger Ingegerd.
Hon sitter med några trogna stamgäster. Samtalet flödar och de minns tillsammans både julkalas, midsommarfester, valborgsfirande, sommarfester, alla gemensamma bekanta och den årliga Bastubergsvandringen.
– Vi hade surströmmingsfest varje år, men det kom så många så vi fick ställa in till slut. Folk orkade inte skala all potatis, skrattar Ingegerd.
Efter fjorton år tänker hon avsäga sig ordförandeskapet.
– Vi har hus i Junsele och nu tänker vi sälja mina föräldrars hus. Det känns i hjärtat, men hjärnan säger att det är rätt. Vi klarar inte att sköta om två hus, säger Ingegerd Granquist.
Historien lever vidare
Liksom i så många andra anrika föreningar funderar hon på hur fortsättningen ska bli i föreningen. Byalaget har närmare 200 medlemmar, men alla bor inte i Vallen. Fritidshusen runt Betarsjön är många, ägarna har oftast rötter och släkt i byn. Vem ska röja på stigarna? Vilka kan ta vid? Är det de nyinflyttade som ger hopp om tillväxt?
Vid ett bord sitter några nyinflyttade bybor. Alla blev raskt inbjudna att verka i byalaget. Joris Gerrits från Holland jobbar för fullt med att renovera ett hus, som det visar sig att ordförande Ingegerds mormor ägt. Bakom en tapet hittade han ett vykort som en ung Ingegerd skickat till sin mormor. Historien lever vidare.
– Jag tycker om området! Vi letade mer eller mindre i hela Sverige efter ett hus, och nu har vi bott här i ett år, berättar Joris som tillsammans med sin fru arbetade som socialarbetare i Holland.
– Vi har bara ett liv och man måste göra något av det. Vi som sitter här har bidragit med tio procents ökning av invånarantalet, konstaterar han. Fyra nya invandrare har bosatt sig i Junselevallen. Bordsgrannarna Tobias och Jennifer från Schweiz är också med i styrelsen och har också bott i i byn i ett år.
– Det är lugnare och friare här, och man behöver mindre pengar, säger Tobias som arbetar hos en bonde i Junsele.
– Jag funderar på att starta eget. I Schweiz byggde jag om transportbilar till husbilar, säger han.
– Det är klart att vi saknar våra familjer, men annars är det bra. Det svåra kan vara när det blir missförstånd på grund av språket, säger Jennifer som arbetade som barnskötare i sitt hemland och nu har jobb i skolan i Junsele. Alla talar närmast felfri svenska och ger hopp om en fortsättning i Vallens Byalag.
– Ytterligare två familjer har kommit hit från utlandet, och bor delvis i Vallen. Vi måste ta hand om alla så att de känner sig välkomna, säger Ingegerd Granquist.
Skrifter, små häften om byalagets historia, allt är väl dokumenterat. 50-årsfirandet i Vallencia ger ett givet svar på vikten av en mötesplats för gamla och unga.
Text och foto: Inger Kraft Etzler
