Med över 50 olika Volvos så vet Thomas en hel del om märket. – Det är ett äkta farsarv,
säger Thomas och skrattar.
Hemma i pepparkakshuset på Näsviken har Thomas sitt eget Volvo-paradis. Man ser på långt håll olika äldre modeller av Volvo som står uppradade längs med husets ena sida. Går man sedan in på gården som har höga staket runt om så möts man av ännu fler bilmodeller av olika slag.
– Jag är förmodligen själv tillverkad i en Volvo, säger Thomas och skrattar gott. Hans bilintresse är ett farsarv efter pappa Åke Berglund, som var åkeriägare.
Den första Volvon som Thomas minns som fanns i familjen var en Volvo 142:a från 1973.
– Den var röd med färgnummer 46, berättar Thomas. Den åkte vi med tur och retur ända ner till Stockholm och då låg vi i baksätet och ofta gjorde vi tält på hatthyllan. När vi kom till Uppsala så tänkte jag och brorsan Ted på att gatlysena var gula till skenet och då visste vi att vi var väldigt väldigt långt borta hemifrån.
Thomas första egna Volvo var en EPA som han själv byggde.
– Det var en Duett som var rosa och röd.
Thomas hade en väldigt stor tillit i mekandet från sin pappa Åke.
– Pappa sa att, mekar du Thomas så betalar jag vad det kostar.
Så Thomas började tidigt att bygga om, fixa till och konstruera ihop bilar.
Hans pappa Åke och Thomas var ivriga folkraceförare. De hade en gemensam Volvo Amazon som folkracebil. Thomas skötte all service och allt mekande och pappa Åke stod för kostnaderna.
– Då slapp farsan meka något själv. Det hade han inte kunnat heller då han skötte sitt åkeri.
Thomas började köra folkrace redan som 16-åring och nu 37 år senare så håller han ännu på. Nu är även Thomas fyra barn intresserade av bilar och då främst dottern Emma som ofta följer med på både tävlingar och på utställningar.
– Emma har verkligen fått ta över farsarvet från mig så som jag fick det från farsan.
Thomas som har över 50 egna olika Volvos tar ofta med en och annan Volvo ut på utställningar i landet. Man kan se massor av pokaler från olika tävlingar som han fått utmärkelser ifrån. Thomas garage är verkligen en intressant plats att besöka för den som är intresserad av bilar och av att meka. Det är en salig blandning av allt möjligt. Allt från bilar som står upphissade till pokaler som trängs på hyllorna. Jättefina fotografier på bilar med det lilla extra. Hjälmar som minnen från svunna tider och så en härlig liten fikahörna där det bjuds på kaffe.
Jag frågar Thomas hur det är att köpa och sälja bilarna. För det gör han, Han kan lätt hitta ett intressant fynd och då slår han till. Ibland kan det bara vara en kaross som han köper för att sedan bygga ihop den till en fullt fungerande bil. Alla är så klart Volvo. Det verkar inte finnas något annat märke som får plats i Thoms värld.
– Det svåraste är att sälja en bil, berättar han. Jag får en fruktansvärd separationsångest av det. Ibland har jag tänkt sälja en bil, jag har städat, polerat och gjort den klar för en ny ägare, men sedan har jag tvärt ångrat mig.
-Likaså har jag fått ett uppdrag av någon att försöka fixa till en kaross, sedan när den är klar har jag frågat om jag inte kan få köpa loss den. Då har den blivit så fin så jag vill inte skilja mig ifrån den.
– Det där är verkligen jättesvårt för mig, säger Thomas och skrattar så gott. Han lägger även till att det är svårare med separationsångesten från bilar än kvinnfolk.
Thomas visar mig runt på gården och berättar mycket om alla de olika bilarna. Han vet vart han köpt dem, bilens historia och olika minnen till dem alla. Jag får mig också berättat andra intressanta bilhistorier om hur hans pappa Åke och Thomas bror Ted varit ute på upptåg och även då Thomas själv varit med. Han är en fantastisk historieberättare och han drömmer om att i framtiden kunna göra mer för ungdomarna i Strömsund.
– Tänk att få ha ett motorfritids. Ett ställe dit ungdomar kunde få komma och meka under uppsikt av ledare.Där det fanns tillgång till verktyg och plats att vara på.
– Det vore väl helt fantastiskt säger Thomas.
Jag kan bara hålla med. Det är inte utan att man är sugen att fråga Thomas om en kvällstur i solnedgången.
Det ska jag göra någon dag.
Nu tackar jag för besöket och ler då jag vandrar förbi den ena Volvobilen efter den andra. Tänk att det fanns så mycket att upptäcka bakom de höga staketen vid pepparkakshuset på Näsviken i Strömsund.
Text & foto: Maria Halvarsson
